Vi ställer alla klockor vi har, och lyckas mot all förmodan ta oss upp klockan 5. Klär på oss, väcker hotellägaren (som ligger och sover på sin vanliga plats, på en madrass innanför dörren). Han får nyckeln till rummet, och släpper ut oss. Väl nere på gatan, där man i vanliga fall blir erbjuden taxi var femte steg, är det helt plötsligt tomt på taxi-bilar. Vi hittar till slut en chaufför som lite nyvaket säger "Victoria terminus? 100 rupees". Vi är lika trötta, och orkar inte tjafsa, så vi går med på detta pris, även om det är ungefär dubbelt vad det borde kosta.
Framme på stationen irrar vi runt en stund, frågar lite folk, som hänvisar oss till perrong 18. När vi kommer dit står det fel nummer på skyltarna. Till slut hittar vi en vakt, som berättar att tåget är försenat. Ok, tåget är försenat, det är sånt som händer. Dock är det ett mysterium hur dom lyckas försena ett tåg med fem timmar... FEM timmar! Vi skulle m.a.o. kunnat ligga kvar i våra sängar till klockan 10. Nu stressade vi upp klockan 5, för att få vänta i 5 timmar.
Jaja, vi hittar ett väntrum för förstaklass-passagerare, med AC, vadderade bänkar, någorlunda fräsha toaletter det fanns t.o.m. dusch. Där spelar vi kort, sover, lyssnar på musik om vart annat. Till hungern sätter in, och vi letar oss mot en restaurang. Inte bästa maten direkt, kall mat, som nog en gång varit varm, och borde ätas varm för att vara god. Men men, det mättade.
Sen var det dags att gå på tåget. Strax efter 11 lämnar tåget stationen. Vi har sovvagn, med AC. Med så många timmar framför sig känns det väldigt bra.
Efter några stationer hoppar det på, vad jag förstod det som, en far och son. Sonen var väl i 30-årsåldern, och inte direkt pratsjuk. Farsan va lite mer pratglad, men bara lite.
Det finns egentligen inte mycket att berätta om tågresan. Det kom lunch, middag, frukost och lunch igen. Mellan måltiderna lyssnades det på musik, det lästes böcker, det spelades kort, det sovs och det tittades på landskapet som susade förbi. Landskapet var oftast oändliga gröna kullar och berg, täckta av risfält och träd. Ganska ofta kom det en flod, och mer sällan en stad.
Resan tog lite drygt 29 timmar. Vilket är helt ok tycker jag. Vet inte riktigt hur långt det är, men mellan 150 och 200 mil borde det vara. Resan gick iaf väldigt bra. Tåget har ganska bekväma säten, och man behöver aldrig vara hungrig eller trött. Vad mer kan man begära?
Runt halv fem stannade iaf tåget på Tatanagar, Jamshedpur. Det första som möter en, efter den fuktiga värmen, är en minst sagt märklig syn. Två indiska transvestiter springer längs perrongen, och förbi oss. Det trodde jag inte fanns.
När vi slitit oss loss från alla tiggare, hoppar vi in i en tuk-tuk och åker mot XLRI University.
Vi har inte meddelat dom när vi skulle komma, men har ändå varsit rum som väntar på oss, det hade vi inte väntat oss. Rummet kan få en egen post senare.
Det kommer även komma en musik-tävling senare (när man sitter på ett tåg 29 timmar, hittar man roliga saker... eller rättare sagt, man gör saker roliga).
4 kommentarer:
Har dom indisk korv?
Jag är svulloskadad.
Låter som att Indien aldrig upphör att förvåna och att det är skoj. Ta hand om dig.
Njae, jag har inte sett någon korv. Jag kan misstänka att det finns, men är svårt att hitta.
var tåget som i Darjeeling Limited?
Nja, det fanns likheter, men det var mycket skitigare och mycket enklare. Utsidan var nog mest lik :)
Skicka en kommentar