Fortfarnade i Goa

Jag och Ek har fastnat i Goa, men nu ar resan till Delhi bokad och klar. Tisdag den 30 december satter vi oss pa taget, och kommer fram runt sextiden pa kvallen. Bara att hoppa av taget och borja fira nyar m.a.o.

Men vad har vi haft for oss da? Har foljer en snabb genomgang...

Forst, grannar innebar en skotte (Derek), en britt (James), en svenska (Elli), en tjej fran nya zeeland (Julie), en skottska (Vicky) och Xena. Namn ar kanske inte sa intressant, det ar mer for att jag ska komma ihag. Jaja, nu fortsatter vi.

Julafton
Vi kakade gott, tog en ol med vara grannar, bjod grannarna pa glogg (vilket inte var sa uppskattat), vi hittade nagra svenskar som vi umgicks med till smatimmarna. Det hande nog mer, men som sagt, snabb genomgang.

Juldagen
Jag, Ek och grannarna fixade ett ordentligt julbord, bestallde in manga manga matratter som vi spred ut over borden och at. Nar vi atit oss riktigt matta pa mat kom efterratten in. Vi hade bestallt tre Banoffee-pajer. Vi atta lyckades inte ens ata den forsta, men god va den.
Vi trotsade aven fyrvarkeriforbudet, eller James gjorde, och skot ivag nan raket fran stranden. Ja, aven en fran bordet om man ska vara petig. Kanske kommer upp en film sen. Vi klarade oss fran poliserna iaf.
Fast varje kvall patrullerar millitarerna stranderna med sina gevar. Dom har aven gravt nagra skyttevarn. Tror dock inte att nagon ar radda for nagot terrorhot.

Annandag jul
Eller Enfielddagen som den kallas fran och med nu. Vi hyrde varsin Enfield och korde runt lite. Helt fantastisk dag. Vinden i haret och det harliga ljudet av den encylindriga motorn i oronen. Det ar som dom sager har, motorcykel i Indien, da finns det inget coolare an en Enfield. Vagar och trafik har ar helt ok. Vagarna ar som hemma pa sina stallen. Trafiken blir dock aldrig som hemma i det har landet, inte bara for att alla kor pa fel sida av vagen.
Appropa fel sida. Bromsen satt pa vanster fot, och vaxeln pa hoger fot. Dessutom var ettan uppat, och resten nedat, och mellan varje vaxel var det frilage. Mycket markligt. Det tog ett tag innan man slutade vaxla upp istallet for att bromsa. Men vi larde oss till slut, och kom nastan helt helskinnade hem bada tva.



Om jag inte skriver mer innan nyar sa far jag passa pa att onska alla ett riktigt gott nytt ar.

GOD JUL!

Ar for narvarande i Goa. Vi bor i en bungalow pa en paradisstrand. Kanns som ett helt annat land for mig. Goda maten och goda olen flodar, och vi har det kort och gott helt underbart. Behover inte somna till ljudet av trafik och frenetiskt tutande, bara havets brus. Avslappnad attityd till allt som ar vasterlandskt, man kan ga med en ol i handen (till och med oppnad!) utan att nagan bryr sig. I Jamshedpur skulle allt som hette alkohol fort ner i fickan, nar man nu lyckats hitta den. Nu ar det ju inte den liberala installningen till alkohol som ar bast har, det ar nog den lugna stamningen och ljudnivan har. Dessutom ar allt otroligt rent har. Det ar vastlanningar overallt, for mig kanns det som alla indiens backpackers tagit sig hit.

Innan vi kom fram till Goa stannade vi aven till i Cochin i Kerela. Bodde pa det finaste stalle jag nagonsin bott pa, for en billig penning ocksa. Det var val egentligen i Kerela jag tog forsta steget in i detta nya land, sen tog jag andra nar jag kom till Goa.
Vi hade lite rota nar vi skulle ta oss till Goa forresten. Biljetterna till Goa har varit slut i veckor runt juletid, pa nagot satt fick vi tag i en biljett den 22a. Nasta alternativ var den 27e. Hoppas vi har samma tur nar vi reser vidare uppat.

Jaha, en liten snabb uppdatering. Nu aterstar val bara att onska alla en riktigt god jul, hoppas ni har en lika bra jul som vi har har.



Nu borde nog morsan sluta lasa.... maste ju beratta att vi tankte hyra oss varsin Royal Enfield och puttra runt pa i overmorgon, kommer bli cool.


Ho ho ho...

Bangalore och Chennai

Just nu ar jag i Chennai, kom hit igar kvall.

Men forst lite om Bangalore. Bangalore var helt underbart. Jag at och drack for hutlosa summor. Borjade pa ett cafe, drack en riktigt god kopp kaffe och en minst lika god macka till det. Sedan gick jag vidare, hittade Hard Rock Cafe. Sjalvklart gick jag in och tog en ol, aven om klockan bara var halv tva. Det ar sant som konstnarssjalar far gora. Efter den forsta ville jag inte ga, sa jag satte mig i baren med dagens tidning och en bla Chimay. Den kostade mer an tre normala middagar, men det var det vart. Jag fortsatte ata gott, drack kaffe som aldrig forr. Jag hade ju nagra karkoppar att ta igen. Resten av tiden vandrade jag runt planlost i stan, och shoppade saklart. Det ar det man gor i Bangalore, ater och shoppar.
Jag blev aven pahoppad av en ratta. Han hoppade pa min rygg nar jag satt pa toa pa mitt rum. Jag undrade vad det var for mjukt som ramlade ner, sa jag stallde mig upp (nej, jag satt inte och sket), och pa golvet satt en ratta och tittade pa mig. Vet inte vem som hoppade hogst, men ut i rummet sprang han, 0ch jag efter. In under sangen sprang han och forsvann. Senare nar jag lag och forsokte sova horde jag hur nagon krop upp i sangen, jag tande lampan, och bakom kudden satt rattan igen. Jag lyckade med hjalp av en kille i personalen jaga ut rackarn. Men det var tur att han dok upp, jag lyckades forhandla till mig 2 timmar extra i rummet, sa jag behovde inte sta pa busshallplatsen och vanta i onodan.

Navel, nu ar jag i Chennai. Har ar inte lika mysigt som i Bangalore, inte an iaf. Var nere pa stranden idag, vilken var valdigt fin. Traffade en tysk dar, Beand, han ar trevlig och har bra musiksmak (och det ar val det enda som raknas). Vi har hangt ihop hela dan, varit pa musikfestival (vilken var sadar) och tankte ta en ol i kvall. Och i morgon har vi en dejt pa stranden.

Jaha, det var en liten uppdatering av vad som hander har borta. Nu ska jag ga och umgas med min nya bastis, hej da.

Jag drar..

Om någon timme lämnar jag XLRI och Jamshedpur och drar mot Bangalore. 35 timmar på ett tåg, 190 mil ska åkas.
Efter några dagar i Bangalore kommer jag ta mig till Chennai. Där ska jag möta Ek den 19e, sen reser vi vidare tillsammans till den 6e januari, då vi båda vänder hemåt.

Jaja, uppdaterar kanske någon dag, hej så länge.

Det stora kaffetestet

Gott kaffe är inte det lättaste att hitta här, dom dricker sitt kaffe som dom dricker sitt te; mycket varmt, med mycket mjölk, mycket socker och i mycket små glas.

Jag föredrar mitt kaffe svart, svart som själen. Och osötat, osötat som... själen.

Eller hur är det agent Cooper i Twin Peaks säger, "Svart som midnatt en månlös natt"? ...jaja, ni fattar.

Jag skaffade mig lite olika kaffesorter. Fyra kaffesorter närmare bestämt:

Två sorters vanligt snabbkaffe (Bru och Nescafé), och två sorters cappuccino (creme och mocha). Alla fyra är 100% vegetariska (även om inte märkena syns på bilden).

Bru eller Nescafé?

Creme eller Mocha?

Bru har fint skum och bra färg. Pulvret är lite märkligt, men det har bra kaffesmak. Beskt som en skåning. Det är det billigaste.

Nescafé har fint skum det också, bra färg. Mycket smak, men alldeles för beskt - inte så gott.

Båda cappuccinosorterna smakade likadant, så jag bakar ihop dom i en från och med nu.

Creme och Mocha smakar gott, godast av de tre. Bra skum, inte beskt alls.

De båda cappuccinosorterna kostar 1:60 kr per kopp. De andra två kostar, efter ett grovt överslag, 30 öre per kopp.

Här är en sammanställning av poängen i ordningen: Nescafé, Bru, Cappuccino

Smak: 3, 4, 5

Pris: 4, 5, 2

Upplevelse: 4, 3, 5

Förpackning: 4, 3, 2

Doft: 3, 5, 5

Totalt:

Nescafé 18

Bru 20

Cappuccino 19

En jordskredsseger! Bru har nu korats till Indiens bästa kaffe. Grattis Bru!

Bilder från campus

Nu när jag strax ska lämna XLRI, tänkte jag att det var dags att visa lite bilder från campus.

Den 12 december drar jag mot Bangalore, därefter mot Chennai där jag ska möta upp Ek. Men först ska jag ha lite slutprov. Det första om en timme, sen två till de närmaste dagarna. Nog om det, här kommer bilderna.

The Saint Thomas Men's Residence, här har jag bott i närmare 3 månader.

Taket, här kan man ha fester, äta mat, torka käder...

...titta på TATA Steel...

...och campus...

...

...

Näst längst ner, längst till höger på motsatta väggen är mitt rum.

Badmintonhall, gym, replokal, mm

Cafeterian ligger nära.

Här bor juniorerna.

Det är här vi lär oss saker...

...i "Learning Center"

Administrations byggnaden till höger, bibliotek mm skymtar i bakgrunden.

Vägen till fotbollsplan.

I husen här får gäster bo.

Personalens bostadshus...

...också personalens bostadshus.

Ja, det var lite lösa bitar av campus. Det är lite större än så, men allt ser likadant ut så.

Två paket

Jag fick två paket här om dagen.

Öppning av paket ett, steg för steg

Kanske ska börja med att förklara hur det luktar. Det luktar inte gott alls. När jag gick upp till Mr. S Roy sa han att han hade försökt få tag i mig, för han hade ett paket som dom där nere inte ville ha bland de andra paketen, det luktade för illa. Han räcker över det och säger att han inte vet om det lever eller är dött. Spännande.

Under första lagret skyller någon ifrån sig på Pettson och Findus. Märkligt.

Under detta hittade jag ett något tilltygat konstverk.

Efter att ha grävt lite mer i pappret hittar jag en tom ölflaska och en plastlåda med något märkligt i.

En tom flaska som en gång innehöll god julöl.

Jag undrar verkligen hur Pettson och Findus recept ser ut, det här kan inte stå rätt till. Ska det vara en illaluktande klump?

Men passar ihop gör dom tror jag.

Konstverket. Det står att det är en jultomte på baksidan, men jag vet inte om det var två blad från början, hursom så har jag nu lite julpynt på min dörr. Lätt snyggaste dörren på campus.

Öppning av paket nummer två

Ett tungt stort blått paket.

Med ett lite mindre brunt paket i sig.

Underbart packmaterial. Ska bli skönt med lite uppdatering på vad som händer i Nollberga. Vem är det rymd-Börje är ute och åker med t.ex.?

Mycket att ta igen som ni ser.

Pepparkakor, knäckebröd och mjukost. Vad mer kan man önska sig?

Jo godis! Två stora påsar godis. Som jag har gått och tjatat om saltlakrits, och i den andra påsen fanns sånt jag inte visste att jag saknade.

Även två fotografier. Vi ser båda lite dumma ut på dom, men det gör inget.

Även ett spel. Det ska jag spöa Ek i när vi åker långa tågresor.

Tack tack för allt fint, lite synd att ölen bestämde sig för att öppna sig på vägen, men det är ju tanken som räknas.

Små utflykter

För några dagar sedan var vi på besök på TATA Steel. Vi åkte runt i en buss (TATA-buss såklart) inne på stålverket. Inte överdrivet intressant, men ändå lite intressant att se vad staden är uppbyggd runt.

Nej, dagen efter var mer intressant. Vi åkte en lite mindre grupp och hälsade på i byar utanför staden. En förening här på skolan hjälper de fattigaste byarna att starta affärsrörelser, få lån från banken och sådana grejer. Tanken är att dom ska lära sig sköta sånt själva. Dom hjälper även till med utbildning och sånt.

Första stoppet var i en trevlig by där dom gjorde korgar och dylikt av bambu.

Dom verkade det gå bra för, dom sparade tom några rupees varje vecka. Dock kunde dom inte äta två mål mat om dagen året om, när priset på ris går upp får dom nöja sig med ett mål per dag.

Vidare till en skola.

Här ber dom innan skolan börjar:
Dom hade mattelektion när vi var där. Dom hade några böcker, men dom använde mest lerklumpar och pinnar när dom räknade.

Efter skolan åkte vi till en fattigare by. Kvinnan som visade oss runt förklarade att dom sprang ut i skogen och gömde sig när dom kom första gångerna, men till slut förstod dom att dom vill väl. Dom brukade tydligen dricka väldigt mycket ris-öl här, vilket har minskat mycket. I denna by gjorde dom rep och liknande.

Husen bestod av ett stort rum, vad jag förstod så sov dom inte i husen.

Ett av husen med ägare.

Samma hus, laga mat.

Eftersom den andra killen fått visa sitt hus, ville denna visa sitt.

Han hade en stereo. Kenwood är bra skit.

För övrigt hade dom en TV i byn, dom hade precis fått en av en professor på XLRI.

Även om dom var helt fattiga och var skitiga osv, så verkade dom inte mer olyckliga än vi är där hemma för det. Det tycker jag stämmer med andra människor jag träffat här. De som är fattigast ler mest. Självklart måste man ju få grundläggande behov uppfyllda som mat, kanske lite kläder och ett hem. Men får man det tror jag man kan vara lycklig.

De fattiga kanske ler mer för att dom inte har några bekymmer, har man inget har man inget att bekymra sig om, har man mycket har man mycket att bekymra sig om.

Så summan av kardemumman är att: Lycka kommer nog inifrån ändå.

Resan: kapitel 6

Kapitel 6: Tillbaka igen

Nästa dag vaknade jag klockan 4, TVn stod på fortfarande med senaste nytt om terrordådet. Jag kommer ihåg hur jag tänkte "Shit! Är klockan 4, har jag sovit så länge. Jag har missat utcheckningen. Jaja, jag mår skit, tänker inte röra mig ur fläcken, jag stannar ett dygn till.", därefter somnade jag om.

När jag vaknade nästa gång var klockan 6, och jag hörde att det var morgon. Nu tänkte jag "Oj, sov jag så länge nu igen, nu är det dags att ta sig tillbaka.". Det kändes verkligen som jag sovit i drygt ett dygn, men det gick inte ihop med datumet på klockan. Det tog mig 10 minuter en kvart att förstå att första gången jag vaknade, när jag trodde det var eftermiddag, hade jag sovit 4-5 timmar och vaknade mitt i natten. Jag hade alltså bara sovit 6-7 timmar, inte 30 som jag först trodde. Jag var utmattad, inte lätt att tänka klart då.

Jag mådde fortfarande skit i kroppen, så jag skrotade alla tankar om Darjeeling, Sikkim, och liknande. Gick ner till receptionen, och checkade ut. Var fortfarande lite osäker om jag skulle betala för en eller två nätter, men där fick jag bekräftat att jag bara sovit där en natt, hehe. Jag bad om snabbaste och bekvämaste vägen till Jamshedpur. Receptionisten svarar lite förvånat att man måste ta sig till Siliguri, sen åka tåg eller buss därifrån.

Jag knallade ner för trapporna, och direkt ser jag en lokalbuss komma åkande som det står "Siliguri" på. Perfekt, vinkar till mig den, den saktar in framför mig och jag hoppar på. Det är så bussarna funkar här, dom stannar oftast inte. Jag och ett gäng morgontrötta Bhutaneser åker fram i landsbygden, som precis håller på att vakna den också.

Framme i Siliguri försöker folk sälja bussbiljetter till Kolkata. Jag ska bestämt ta tåget. Dom säger "Tåget går klockan 8 i kväll". Inte för att jag trodde på dom, men det skulle ändå inte spelat någon roll, jag hade inte satt mig på en buss igen.

Väl framme vid tågstationen köper jag en biljett till 14:00 tåget. Är man så sent ute kan man bara köpa "general ticket", vilket betyder att man får sitta på en träbänk, om man lyckas norpa en dvs. 12 timmar på ett tåg, i bästa fall på en träbänk, jaja, det är bättre än buss iaf.

Medans jag sitter och väntar på perrongen träffar jag en nepales, han är på väg till södra Indien. Vi snackar skit till tåget kommer. Sen lyckas jag på något vis förhandla mig till en plats i samma vagn som nepalesen, en "AC 3-tier"-vagn. I dessa vagnar har alla en egen säng med filt och allt, sängarna kan vikas upp så man får bänkar istället. Dessa vagnar är skitbra att resa i. Jag är smått överlycklig att kunna ligga ner.

Förutom nepalesen åkte jag med en kille från norra Indien, två sköna gubbar från söder, plus en kille som jag inte vet var han kom från då han inte kunde ett ord engelska. Mycket trevlig resa, aldrig tråkigt att åka tåg i Indien.

Efter ett byte på värdens längsta perrong, åkte jag lokat tåg igen. Ingen sittplats, men det var bara 2 timmar, så det var helt ok.

När jag klev av tåget, och gick på perrongen i Jamshedpur kunde jag inte låta bli att ha ett fånigt leende på läpparna, "äntligen hemma igen". Kanske inte så konstigt med tanke på att jag varit på resande fot i över 60 timmar (om man räknar bort hotellnatten), och tillryggalagt runt 200 mil.

Hade jag vetat hur resan skulle vara i förväg, kanske jag tänkt efter både en och två gånger, och troligen gjort något annat i stället. Men såhär i efterhand ångrar jag inte ett dugg.

Resan: kapitel 5

Jag har inte så mycket bilder att visa, så ni får mer text istället, för den som orkar läsa.

Kapitel 5: Mot Bhutan

På morgonen efter bröllopet vaknade jag utvilad på Krishanu's hårda gästsäng. Stefan vaknade en stund senare, men mådde inte fullt lika bra. Han hade tydligen blivit matförgiftad och spydde som en gris. Stefan och jag hade varsin plats på en buss till Bhutan som skulle gå om c:a 8 timmar. Att han inte skulle vara kapabel att sitta på en buss i 12 timmar stod ganska klart. Frågan var mer om han skulle klara sig tillbaka till skolan, men som tur var kunde han åka med Charles och Jimmy tillbaka.

Vi letade upp en taxi, åkte mot Kolkata. Jag hoppade av i city, och tog farväl av de andra, som åkte vidare mot tågstationen.

Nu ville jag bara slappna av innan bussresan. Det finns inga kaféer eller lugna restauranger i Kolkata. Jag hade ungefär 3 timmar att döda innan min buss gick. Efter att jag ätit mig mätt hamnade jag på en parkering för bussar, på en skitig träbänk. Det lugnaste stället jag hittade. Det var precis tillräckligt med ljus så jag kunde läsa lite.

Klockan 8 på kvällen skulle bussen gå. Jag gick fram till bussen med min stora ryggsäck. Vanligtvis skulle man inte ha fått ta med den upp i bussen, men jag hade ju två biljetter, så väskan fick åka på Stefans biljett. Efter att indierna skrattat en stund åt att jag köpt en biljett till min väska klättrade jag upp i Volvo-bussen. Vid det här laget trodde man nästan att bussen skulle åka klockan 8. Dock bytte vi buss efter en halvtimme, och lämnade inte Kolkata förns klockan slagit 9:30. Bara en och en halv timme sena än så länge.

På bussen körde dom ventilationssystemet på full fräs, och där det brukar finnas reglage för att styra ventilationen gapade fyrkantiga hål som spottade ut kall luft.

Jag plockade ganska snart på mig min tunna tröja, någon timme senare letade jag upp min jeansjacka. Ju längre norrut vi kom, och ju senare det blev, desto kallare blev det också. Till slut satt jag med alla kläder jag hade på mig, invirad i min nyinköpta pashmina (ej gjord av getskägg dock), men fryser ändå något hejdlöst.

För att inte tala om vägarna. Västbengalen är kända för sina dåliga vägar. Korrupta politiker stoppar pengar som ska gå till vägarna i egen ficka, vilket resulterar i galet dåliga vägar. Inte ens en Volvos fjädring rår på dessa gropar. Man hoppar runt som en trasdocka i sätet. Vi får även en punktering på vägen. Att bussen höll är för mig ett mysterium, måste vara för att det var en Volvo.

Vi skulle komma fram till Siliguri klockan 8 på morgonen sades det när vi köpte biljetten. Klockan 13:30, bara fem och en halv timme sena, anlände vi. Vid det här laget hade jag varit på resande fot i ungefär 24 timmar.

I Siliguri får man armbåga sig fram mellan alla som vill sälja bussbiljetter eller köra en i sin cyckel-rickshaw. Efter en 20 minuter har jag iaf letat upp lokalbussen till Bhutan, en skitig Tata-buss som det står "Bhutan Transport Service" på, och 10 minuter senare går den. Efter att jag satt mig på bussen var det som att komma in i en ny värld. Ingen som ropade efter en och ville sälja, ingen som drog i en, bara vänliga ögon som tittar på en. Den här bussen var för lokalbefolkningen, och det var bara dom och jag som använde den idag. Den skulle ta 3 timmar till Bhutanska gränsen sa dom, och kostade under 10 kronor, (Tänk om SL kunde hålla sådana priser, då skulle jag inte planka lika ofta). En mycket trevlig indier hoppade på bussen efter en stund, och kunde till min stora förvåning engelska, skönt att ha någon att snacka lite skit med. Han var på väg mot någon religiös händelse i Bhutan.

Dock är vi fortfarande i västbengalen, och vägarna är som sagt galet dåliga. En bro byggs tydligen om, så vi får ta en annan väg. En väg som går i en uttorkad flod. Botten på floden är sand, och det säger nästan sig självt att det kommer gå åt helvete. Mycket riktigt, under en järnvägsbro kör vi fast i sanden tillsammans med 20-30 andra bussar och lastbilar, även några personbilar är med och gräver med sina hjul.

Klockan 19:30, fem och en halv timme efter avfärd

Det var inte helt enkelt att få bussen att röra sig. Alla hjälpte till och putta, och vi rörde oss lite framåt ibland och bakåt andra gånger. Vi slutade alltid tillbaka på mer eller mindre samma plats.

I all uppståndelse träffar jag de andra två på bussen som kan engelska, två bhutanesiska bröder som var på väg hem. Dilip och Ganga hette dom, och det hela blev väldigt mycket skojigare tack vare dom.

Till slut tröttnade jag på att hjälpa till, satte mig i sanden, och somnade rakt av. När jag vaknade upp var alla bussar och lastbilar som borttrollade, utom vår buss och en lastbil. Lastbilen fick hjälp av en bärgare, och vi lyckades strax därefter komma loss vi också. Och var snart på väg mot Bhutan igen.

Väl uppe på bussen igen undrade Dilip om jag hade visum. Det hade jag såklart inte. Jag hade ju frågat minst 10 indier på allt från resebyråer till kompisar på skolan, vilka alla sagt att man inte behövde visum. Visst var jag inte helt övertygad om att dom hade rätt, 10 indier har haft fel förr, men jag hoppades lite iaf.

Dilip förklarade att dom hade fel. Det är jättestrikta regler för turister. Men Dilip och Ganga började ringa runt för att se om jag kunde komma in i landet iaf, stanna vid gränsen och inte åka till huvudstaden eller någon liknande lösning. Till slut kom dom fram till att jag inte kommer komma in i landet. Jaha, då får jag dra till Darjeeling istället då, tänkte jag.

Bussen kom fram till Bhutanska gränsen strax efter tio på kvällen, och jag var helt slut i kropp och huvud.

Det sägs att bhutaneser är väldigt vänligt folk. Om det stämmer var inte Dilip och Ganga några undantag, när dom inte lyckats få in mig i landet, hjälpte dom mig att hitta ett hotell på indiska sidan. Eftersom det inte hade varmvatten, fixade dom även så jag fick en hink kokhett vatten uppburen till rummet. Underbara killar det där.

Jag hade läst en tidning över axeln på en kille på vägen, och skymtat något om terrordåd i Mumbai. Så efter jag tinat upp med en varm dusch, letade jag upp en engelskspråkig nyhetskanal. Då förstod jag att det var ganska stort. Det kändes lite bisarrt, här ligger jag på gränsen till Bhutan och kollar på bilder från terrordåd i Mumbai. Bilder på ställen, som jag varit på för bara någon månad sen, som står i brand. Hör om skottlossningar på Leo's, som låg 20 meter från mitt hotell och där jag käkat många gånger.

Jag beställde upp lite mat, och somnade framför 24-timmarssändningarna.

Resan: kapitel 3 och 4

Kapitel 3: Kulturella dagen

Efter att vi vaknat utvilade och lämnat in vår packning för förvaring begav vi oss ut på stan. Först en helt underbar frukost, sen vidare mot Kolkatas kultur.

Vi tänkte vi skulle kolla in Victoria Memorial. Sagt och gjort, vi knallade iväg mellan gatuförsäljare och bilar. Till slut står hon där, fint inramad av taggtråd i sann indisk anda.

Efter att man betalat avgiften slipper man taggtråden. Avgiften är på nästan 25 spänn, vilket är dyrt jämfört med indiernas på drygt 1:50.

Jag vet inte vad som är fram- och baksida, men jag kallar detta framsidan:
Också framsidan:

Väl inne i byggnaden hittade man en fotoutställning, med gamla fotografier på stan och Victoria Memorial. Det fanns även massa vapen i montrar, och många många tavlor. Fast intressantast tyckte jag nog arkitekturen var. Inne i huset fick man inte fota, men jag var busig och tog en bild på baksidan iaf.

Här är baksidan från baksidan:
Samma här:
Vi gjorde nog en massa fler grejer denna dag, men kan inte ha varit något vettigt, för jag kommer inte ihåg något.

Fast jag kommer ihåg att vi hämtade våra väskor, mötte Somnil, tog en öl med honom innan vi hoppade in i taxin mot bröllopet.

Kapitel 4: Bengaliskt Bröllop

Vi kom sena till bröllopet som fint folk ska, vid tiotiden var vi där har jag för mig. Där träffade vi Charles och hans vän Jimmy. Där fanns även en brud:
Och en brudgum (han i hatten):

Efter att ha hälsat på lite folk, ätit en god buffé, förvärvat en lillasyster, var det dags för bröllopsceremoni:

Symboliserar något antar jag.

Här spelar dom kort. Nej, så tokig jag är, dom sitter

ju i två tre timmar och upprepar ett mantra.

Nygift?

Min lillasyster.

Coola gänget står utanför och röker.

Det hela var en intressant upplevelse, men samtidigt lite mindre intressant än jag trodde.

Hursom så åkte vi så småningom hem till Krishanu och där sov jag gott hela natten.

Rafflande forts.