Nästa dag vaknade jag klockan 4, TVn stod på fortfarande med senaste nytt om terrordådet. Jag kommer ihåg hur jag tänkte "Shit! Är klockan 4, har jag sovit så länge. Jag har missat utcheckningen. Jaja, jag mår skit, tänker inte röra mig ur fläcken, jag stannar ett dygn till.", därefter somnade jag om.
När jag vaknade nästa gång var klockan 6, och jag hörde att det var morgon. Nu tänkte jag "Oj, sov jag så länge nu igen, nu är det dags att ta sig tillbaka.". Det kändes verkligen som jag sovit i drygt ett dygn, men det gick inte ihop med datumet på klockan. Det tog mig 10 minuter en kvart att förstå att första gången jag vaknade, när jag trodde det var eftermiddag, hade jag sovit 4-5 timmar och vaknade mitt i natten. Jag hade alltså bara sovit 6-7 timmar, inte 30 som jag först trodde. Jag var utmattad, inte lätt att tänka klart då.
Jag mådde fortfarande skit i kroppen, så jag skrotade alla tankar om Darjeeling, Sikkim, och liknande. Gick ner till receptionen, och checkade ut. Var fortfarande lite osäker om jag skulle betala för en eller två nätter, men där fick jag bekräftat att jag bara sovit där en natt, hehe. Jag bad om snabbaste och bekvämaste vägen till Jamshedpur. Receptionisten svarar lite förvånat att man måste ta sig till Siliguri, sen åka tåg eller buss därifrån.
Jag knallade ner för trapporna, och direkt ser jag en lokalbuss komma åkande som det står "Siliguri" på. Perfekt, vinkar till mig den, den saktar in framför mig och jag hoppar på. Det är så bussarna funkar här, dom stannar oftast inte. Jag och ett gäng morgontrötta Bhutaneser åker fram i landsbygden, som precis håller på att vakna den också.
Framme i Siliguri försöker folk sälja bussbiljetter till Kolkata. Jag ska bestämt ta tåget. Dom säger "Tåget går klockan 8 i kväll". Inte för att jag trodde på dom, men det skulle ändå inte spelat någon roll, jag hade inte satt mig på en buss igen.
Väl framme vid tågstationen köper jag en biljett till 14:00 tåget. Är man så sent ute kan man bara köpa "general ticket", vilket betyder att man får sitta på en träbänk, om man lyckas norpa en dvs. 12 timmar på ett tåg, i bästa fall på en träbänk, jaja, det är bättre än buss iaf.
Medans jag sitter och väntar på perrongen träffar jag en nepales, han är på väg till södra Indien. Vi snackar skit till tåget kommer. Sen lyckas jag på något vis förhandla mig till en plats i samma vagn som nepalesen, en "AC 3-tier"-vagn. I dessa vagnar har alla en egen säng med filt och allt, sängarna kan vikas upp så man får bänkar istället. Dessa vagnar är skitbra att resa i. Jag är smått överlycklig att kunna ligga ner.
Förutom nepalesen åkte jag med en kille från norra Indien, två sköna gubbar från söder, plus en kille som jag inte vet var han kom från då han inte kunde ett ord engelska. Mycket trevlig resa, aldrig tråkigt att åka tåg i Indien.
Efter ett byte på värdens längsta perrong, åkte jag lokat tåg igen. Ingen sittplats, men det var bara 2 timmar, så det var helt ok.
När jag klev av tåget, och gick på perrongen i Jamshedpur kunde jag inte låta bli att ha ett fånigt leende på läpparna, "äntligen hemma igen". Kanske inte så konstigt med tanke på att jag varit på resande fot i över 60 timmar (om man räknar bort hotellnatten), och tillryggalagt runt 200 mil.
Hade jag vetat hur resan skulle vara i förväg, kanske jag tänkt efter både en och två gånger, och troligen gjort något annat i stället. Men såhär i efterhand ångrar jag inte ett dugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar