Resan: kapitel 5

Jag har inte så mycket bilder att visa, så ni får mer text istället, för den som orkar läsa.

Kapitel 5: Mot Bhutan

På morgonen efter bröllopet vaknade jag utvilad på Krishanu's hårda gästsäng. Stefan vaknade en stund senare, men mådde inte fullt lika bra. Han hade tydligen blivit matförgiftad och spydde som en gris. Stefan och jag hade varsin plats på en buss till Bhutan som skulle gå om c:a 8 timmar. Att han inte skulle vara kapabel att sitta på en buss i 12 timmar stod ganska klart. Frågan var mer om han skulle klara sig tillbaka till skolan, men som tur var kunde han åka med Charles och Jimmy tillbaka.

Vi letade upp en taxi, åkte mot Kolkata. Jag hoppade av i city, och tog farväl av de andra, som åkte vidare mot tågstationen.

Nu ville jag bara slappna av innan bussresan. Det finns inga kaféer eller lugna restauranger i Kolkata. Jag hade ungefär 3 timmar att döda innan min buss gick. Efter att jag ätit mig mätt hamnade jag på en parkering för bussar, på en skitig träbänk. Det lugnaste stället jag hittade. Det var precis tillräckligt med ljus så jag kunde läsa lite.

Klockan 8 på kvällen skulle bussen gå. Jag gick fram till bussen med min stora ryggsäck. Vanligtvis skulle man inte ha fått ta med den upp i bussen, men jag hade ju två biljetter, så väskan fick åka på Stefans biljett. Efter att indierna skrattat en stund åt att jag köpt en biljett till min väska klättrade jag upp i Volvo-bussen. Vid det här laget trodde man nästan att bussen skulle åka klockan 8. Dock bytte vi buss efter en halvtimme, och lämnade inte Kolkata förns klockan slagit 9:30. Bara en och en halv timme sena än så länge.

På bussen körde dom ventilationssystemet på full fräs, och där det brukar finnas reglage för att styra ventilationen gapade fyrkantiga hål som spottade ut kall luft.

Jag plockade ganska snart på mig min tunna tröja, någon timme senare letade jag upp min jeansjacka. Ju längre norrut vi kom, och ju senare det blev, desto kallare blev det också. Till slut satt jag med alla kläder jag hade på mig, invirad i min nyinköpta pashmina (ej gjord av getskägg dock), men fryser ändå något hejdlöst.

För att inte tala om vägarna. Västbengalen är kända för sina dåliga vägar. Korrupta politiker stoppar pengar som ska gå till vägarna i egen ficka, vilket resulterar i galet dåliga vägar. Inte ens en Volvos fjädring rår på dessa gropar. Man hoppar runt som en trasdocka i sätet. Vi får även en punktering på vägen. Att bussen höll är för mig ett mysterium, måste vara för att det var en Volvo.

Vi skulle komma fram till Siliguri klockan 8 på morgonen sades det när vi köpte biljetten. Klockan 13:30, bara fem och en halv timme sena, anlände vi. Vid det här laget hade jag varit på resande fot i ungefär 24 timmar.

I Siliguri får man armbåga sig fram mellan alla som vill sälja bussbiljetter eller köra en i sin cyckel-rickshaw. Efter en 20 minuter har jag iaf letat upp lokalbussen till Bhutan, en skitig Tata-buss som det står "Bhutan Transport Service" på, och 10 minuter senare går den. Efter att jag satt mig på bussen var det som att komma in i en ny värld. Ingen som ropade efter en och ville sälja, ingen som drog i en, bara vänliga ögon som tittar på en. Den här bussen var för lokalbefolkningen, och det var bara dom och jag som använde den idag. Den skulle ta 3 timmar till Bhutanska gränsen sa dom, och kostade under 10 kronor, (Tänk om SL kunde hålla sådana priser, då skulle jag inte planka lika ofta). En mycket trevlig indier hoppade på bussen efter en stund, och kunde till min stora förvåning engelska, skönt att ha någon att snacka lite skit med. Han var på väg mot någon religiös händelse i Bhutan.

Dock är vi fortfarande i västbengalen, och vägarna är som sagt galet dåliga. En bro byggs tydligen om, så vi får ta en annan väg. En väg som går i en uttorkad flod. Botten på floden är sand, och det säger nästan sig självt att det kommer gå åt helvete. Mycket riktigt, under en järnvägsbro kör vi fast i sanden tillsammans med 20-30 andra bussar och lastbilar, även några personbilar är med och gräver med sina hjul.

Klockan 19:30, fem och en halv timme efter avfärd

Det var inte helt enkelt att få bussen att röra sig. Alla hjälpte till och putta, och vi rörde oss lite framåt ibland och bakåt andra gånger. Vi slutade alltid tillbaka på mer eller mindre samma plats.

I all uppståndelse träffar jag de andra två på bussen som kan engelska, två bhutanesiska bröder som var på väg hem. Dilip och Ganga hette dom, och det hela blev väldigt mycket skojigare tack vare dom.

Till slut tröttnade jag på att hjälpa till, satte mig i sanden, och somnade rakt av. När jag vaknade upp var alla bussar och lastbilar som borttrollade, utom vår buss och en lastbil. Lastbilen fick hjälp av en bärgare, och vi lyckades strax därefter komma loss vi också. Och var snart på väg mot Bhutan igen.

Väl uppe på bussen igen undrade Dilip om jag hade visum. Det hade jag såklart inte. Jag hade ju frågat minst 10 indier på allt från resebyråer till kompisar på skolan, vilka alla sagt att man inte behövde visum. Visst var jag inte helt övertygad om att dom hade rätt, 10 indier har haft fel förr, men jag hoppades lite iaf.

Dilip förklarade att dom hade fel. Det är jättestrikta regler för turister. Men Dilip och Ganga började ringa runt för att se om jag kunde komma in i landet iaf, stanna vid gränsen och inte åka till huvudstaden eller någon liknande lösning. Till slut kom dom fram till att jag inte kommer komma in i landet. Jaha, då får jag dra till Darjeeling istället då, tänkte jag.

Bussen kom fram till Bhutanska gränsen strax efter tio på kvällen, och jag var helt slut i kropp och huvud.

Det sägs att bhutaneser är väldigt vänligt folk. Om det stämmer var inte Dilip och Ganga några undantag, när dom inte lyckats få in mig i landet, hjälpte dom mig att hitta ett hotell på indiska sidan. Eftersom det inte hade varmvatten, fixade dom även så jag fick en hink kokhett vatten uppburen till rummet. Underbara killar det där.

Jag hade läst en tidning över axeln på en kille på vägen, och skymtat något om terrordåd i Mumbai. Så efter jag tinat upp med en varm dusch, letade jag upp en engelskspråkig nyhetskanal. Då förstod jag att det var ganska stort. Det kändes lite bisarrt, här ligger jag på gränsen till Bhutan och kollar på bilder från terrordåd i Mumbai. Bilder på ställen, som jag varit på för bara någon månad sen, som står i brand. Hör om skottlossningar på Leo's, som låg 20 meter från mitt hotell och där jag käkat många gånger.

Jag beställde upp lite mat, och somnade framför 24-timmarssändningarna.