Små utflykter

För några dagar sedan var vi på besök på TATA Steel. Vi åkte runt i en buss (TATA-buss såklart) inne på stålverket. Inte överdrivet intressant, men ändå lite intressant att se vad staden är uppbyggd runt.

Nej, dagen efter var mer intressant. Vi åkte en lite mindre grupp och hälsade på i byar utanför staden. En förening här på skolan hjälper de fattigaste byarna att starta affärsrörelser, få lån från banken och sådana grejer. Tanken är att dom ska lära sig sköta sånt själva. Dom hjälper även till med utbildning och sånt.

Första stoppet var i en trevlig by där dom gjorde korgar och dylikt av bambu.

Dom verkade det gå bra för, dom sparade tom några rupees varje vecka. Dock kunde dom inte äta två mål mat om dagen året om, när priset på ris går upp får dom nöja sig med ett mål per dag.

Vidare till en skola.

Här ber dom innan skolan börjar:
Dom hade mattelektion när vi var där. Dom hade några böcker, men dom använde mest lerklumpar och pinnar när dom räknade.

Efter skolan åkte vi till en fattigare by. Kvinnan som visade oss runt förklarade att dom sprang ut i skogen och gömde sig när dom kom första gångerna, men till slut förstod dom att dom vill väl. Dom brukade tydligen dricka väldigt mycket ris-öl här, vilket har minskat mycket. I denna by gjorde dom rep och liknande.

Husen bestod av ett stort rum, vad jag förstod så sov dom inte i husen.

Ett av husen med ägare.

Samma hus, laga mat.

Eftersom den andra killen fått visa sitt hus, ville denna visa sitt.

Han hade en stereo. Kenwood är bra skit.

För övrigt hade dom en TV i byn, dom hade precis fått en av en professor på XLRI.

Även om dom var helt fattiga och var skitiga osv, så verkade dom inte mer olyckliga än vi är där hemma för det. Det tycker jag stämmer med andra människor jag träffat här. De som är fattigast ler mest. Självklart måste man ju få grundläggande behov uppfyllda som mat, kanske lite kläder och ett hem. Men får man det tror jag man kan vara lycklig.

De fattiga kanske ler mer för att dom inte har några bekymmer, har man inget har man inget att bekymra sig om, har man mycket har man mycket att bekymra sig om.

Så summan av kardemumman är att: Lycka kommer nog inifrån ändå.